Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Vid juletid - 22. Timmerhuggning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Vem var Pekka?» frågade Gustav.
»Det var en finne, som kommit över från Österbotten»,
sade Pelle. »Han hade varit långt omkring i världen, han
hade varit borta i Ryssland och hade varit med om
björnjakt. Och en gång berättade han, att björnarna i Ryssland
brukar hålla sig med daddor åt sina ungar.»
»Ljug lagom, Pelle», sade far.
»Nej, det ska verkligen vara sant», sade Pelle. »I ska
få höra, hur det hänger ihop. Se, I vet det, att björnhonan
brukar föda två ungar i idet fram emot våren. Och när
det sen blir vinter igen och hon åter reder sig till att
krypa in i idet, då händer det, att en av ungarna kommer
och liksom tigger sig till att få vara inne hos mor den
vintern också. Och det får ungen, men det är liksom på ett
villkor: att hon ska hjälpa till med att sköta om de ungar,
som kommer nästa vår. Ja, jag säger hon, för det är
visst alltid honungar, som ber att få vara kvar i mors ide.
När sen de nya ungarna kommer, hjälper hon till med att
vakta dem och sköta om dem. Och en gång ska det ha hänt
något märkvärdigt, jag vet inte, om Pekka själv sett det,
eller om han bara hört om det, men i alla fall så berätta’ han
så här: Det var en björnmamma, som skulle ge sig över en
flod med sina ungar — hon trodde väl hon skulle finna mer
mat på andra stranden. Hon hade två årsungar, och så hade
hon en unge från förra året, som var deras dadda —
’njanja’, säga ryssarna. Så tog hon med tänderna den ena
lillungen i nackskinnet och plumsade ut i floden. Och hon
hade väl liksom sagt åt daddan att komma efter med den
andra. Men daddan tyckte visst det var besvärligt, så
hon lämnade sin lillunge kvar på stranden och gav sig
i floden ensam. Då nu bjömmamman kommit upp på
motsatta stranden och släppt ned sin unge där, vände hon
sig om och tittade efter de andra. Då fick hon se, hur
det var fatt. Och vet ni, vad hon då gjorde? Hon gav
sig ned i floden igen, och när hon mötte daddan, lyfte
hon på tassen och gav henne en dundrande örfil.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
