Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Sagor och äventyr - 24. Sagan om Muzzi och den talande staren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Åter gjorde dessa ord ett underligt intryck på Muzzi.
Han kastade ifrån sig sitt arbete, fattade en käpp och
sprang efter aporna. Han upphann dem och gav de stora
aporna några ordentliga rapp, så att de tjutande flydde.
Den lilla vita apan såg tacksamt upp på sin befriare.
Därpå sprang hon några steg inåt skogen, vände sig
om och såg på honom med bedjande blickar. Det var
tydligt, att hon bad honom följa med.
»Nå ja, jag har i alla fall förlorat mina femton
guldstycken», tänkte Muzzi med en suck. »Jag kan så gärna
följa henne, då hon tycks önska det så mycket.»
Apan begav sig längre och längre in i den stora skogen,
och hennes befriare följde henne.
Så kommo de till ett högt berg. En trång klyfta
öppnade sig däri. Apan sprang in och vinkade åt Muzzi
att komma med. Då de en stund vandrat genom den
mörka gången, kommo de till en grotta. Därinne sutto på
en stor sten två gamla apor, som buro guldkronor på sina
gråa huvud. Här och där i grottsalens vrår sutto andra
apor, hopkrupna och dystra.
Grottan upplystes av ett slott, som låg mitt i den
stora klippsalen, ett slott, vars murar och golv och tak
bestodo av rödglödande metall. En vindbrygga, även den
glödande, ledde upp till porten, som stod vidöppen. Och
där innanför sågs ett svärd stå med spetsen nedborrad
i golvet. På svärdsfästet hängde en pärlbesatt krona.
Den lilla vita apan sprang fram till de båda gamla,
vilka med glädjeskrik emottogo henne och tryckte henne
i sina armar. De pratade en stund ivrigt sinsemellan på
sitt språk.
Och så började de vända bönfallande blickar mot
Muzzi, allt under det de pekade inåt det brinnande slottet.
Han förstod av deras åtbörder, att de ville han skulle
gå dit in och taga svärdet och kronan.
»Men detta är ju ren galenskap», sade han till sig
själv. »Vem kan gå in i ett brinnande hus!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
