Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blekgråa vågor. Djupt under oss ligger, i norr, Letafors
med sina högstammiga björkar och den mörka barrskogen
vidt omkring — en oas i öknen. Deruppom höja sig, gent
emot Letteråsen, Afundsåsberget (fordom Kymeld kalladt)
och Balkåsen. Från det sednares hjessa synas ända hit
flera säterbodar. Men vänd dig nu mot öster, der trakten i
sänker sig mot Klaran och der dristiga bergshöjder i ett
aflägset fjerran begränsa utsigten. Varsnar du der ett berg
med hvittkimrande hjessa? — Det är Limafjell i Dalom —
det ännu (d. 18 Juli) snöbetäckta Lima! — Härefter torde
ock vestern förtjena en blick. Du ser der i förgrunden det
gröna Borängsberget — ett af de skönaste i Finnbygden —
och sjön Letten, från hvilken Letelfven (hvaraf Letafors fått
namn) strömmar ut. Der bortom ligger skogen mörk och
allvarsam; men först på vid pass halfannan mils afstånd
skönjer du åter ett berg, hvars skarpt markerade form
påminner om pyramiderna. Det heter Midskogsberget, och
just der går rikslinjen mellan Sverige och Norrige fram. —
Så skåda vi trakterna från Letteråsen. Men dimman drar
på nytt sitt täckelse öfver all denna herrlighet — och vi
nedstiga åter mot herregården.
Dagen efter besöket på Letteråsen, suto vi resenärer
med vår glada värd på en karriol och foro genom ödslig,
obebyggd skog trefjerdedels mil vester ut till Djeknelidens
prestgård. Der bor, som han sjelf kallar sig, Wermlands
”Öfversteprest”, hvars distrikt (både södra och norra
Finnskogasocknarne) sträcker sig ända uppåt Trysilddalen. Vi
stannade i Djekneliden öfver natten, men fortsatte redan
följande morgon vandringen, ännu alltjemt mot vester.
Det var en djup, högtidlig skog, denna Finnmark, der
vi nu tågade fram — en jemn sandmo utan både bostäder
och vägfarande.
I denna nejd höres aldrig någon lärka qvittra, ej
heller staren; men deremot reder trasten här sitt bo och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
