Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Emanuel Svedenborgs Biografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
het vidhänger och som ingen skall kunna fråntaga
honom.”
Under hela sitt lif hade Svedenborg städse haft den
förträffligaste helsa, och aldrig varit besvärad af någon
den minsta krämpa. Men emot jultiden 1771 öfverfölls
han i London af en med lamhet förenad slagiluss,
hvar-ifrån han dock snart någorlunda återställdes. Han
upp-pehöll sig då i nämnde stad, för att utgifva sitt sista
arbete: »Den sanna kristna Religionen». Redan vid
skilsmessan från sina vänner i Göteborg hade han haft
en hemlig aning om sin möjligen snart förestående död.
Han sade nemligen: »Om jag nu återkommer mera, vet
jag ej säkert, men icke dör jag förr än »kristna
Religionen- blir färdig-. Några månader före sin död
förlorade han sin förmåga att skåda andar och utropade
bedröfvad. -O! min Gud! har du nu öfvergifvit din
tje-nare?» Han återfick likväl snart denna sin förmåga
och blef åter lugn och nöjd. Hans kroppskrafter aftogo
emedlertid allt mer och mer; dock bibehåll han, under
hela sin sjukdom, fullkomligen både förstånd ocli minne.
Vid början af Mars 1772 begärde han Herrans b.
Nattvard, hvilken meddelades honom af svenska
legationspredikanten i London, pastor Ferelius. Härom skrifver
samme Ferelius följande till en af sina vänner: »Jag
frågade Svedenborg, om han trodde att lian nu skulle dö,
hvarpå han svarade jakande. Derefter uppmanade jag
honom, ait då flera trodde att hans nya lära vore ett
påfund af honom sjelf och endast beräknad på att skaffa
honom ett namn, nu uppriktigt bekänna, huru
sanningsenligt dermed förhölle sig. Jag lade honom ömt på
hjertat att begagna det tillfälle, som nu erbjöds honom,
att inför verlden tala sanning, och ej nedsjunka i
graf-ven, belastad med ett det gräsligaste brott, som låter
tänka sig. Vid dessa mina ord reste Svedenborg sig
upp i sängen och sade, med handen lagd på sitt bröst:
»Allt, hvad jag skrifvit, är äfven så sannt och visst, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
