Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning. Problemet - II. Auktoritet och autonomi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och kyrkans auktoritet äro lika många konserverande och
uppfostrande makter, utan hvilka civilisationens och den
sedliga odlingens framsteg icke låta ens tänka sig.
Auktoriteten har sålunda sin rot i de organiska
betingelserna för artens lif och sitt mål i individens bildande.
Denna väsentligen pedagogiska uppgift på en gång
rättfärdigar och begränsar densamma. Som hvarje god
uppfostrare bör auktoriteten arbeta på att göra sig öfverflödig.
Hvad blir nu människan under detta förmynderskap?
Barnet erhåller af sina föräldrar och sina lärare sitt språk,
sina föreställningar, sina seder, ja, till och med sitt sätt
att tänka och känna. I begynnelsen är dess tillit hel och
odelad, dess förmåga att reagera och kritisera nära på
lika med noll. Men snart väckes och befästes dess
förstånd just till följd af uppfostrans verkan. Från denna
tid bär det inom sig en inre domare, som för sin
domstol kallar och efter sin lag dömer de ting, som omgifva
det och om hvilka man undervisar det. Det vill af sig
själft lära känna den värld, i hvilken det lefver; det
kontrollerar genom sin erfarenhet sina lärares framställningar.
Dessa själfva kunna icke längre räkna på sin
myndighets prestige; de nödgas gifva bevis och skäl; de måste
öfvertyga för att vinna, och om barnet i sin ordning
förkunnar en lära, sker detta icke längre på grund af
andras ord, utan på grund af den inre pröfning det
underkastat densamma. På detta sätt efterträder
erfarenhetens och den omedelbara insiktens metod
auktoritetens metod icke till följd af någon godtycklig
omhvälfning, utan småningom såsom den nödvändiga verkan af
medvetandets och förståndets utveckling. Och hvad är
väl människans uppfostran, om icke denna öfvergång från
auktoritetstron till den personliga öfvertygelsen och den
ständiga utöfningen af den intellektuella plikten att icke
godkänna en idé annorlunda än i kraft af dess erkända
sanning, icke antaga ett faktum förrän dess verklighet
blifvit på ena eller andra sättet bekräftad?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
