Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 3. Tradition - IV. Döpelseformeln och apostlarnes symbolum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
92
uppstigen till himmelen, sittande på faderns högra hand,
därifrån han skall komma för att döma lefvande och döda.
På den helige ande, på den heliga kyrkan, på syndernas
förlåtelse och på köttets uppståndelse,29
Detta är ännu icke helt och hållet det apostoliska
symbolum; flera artiklar äro ofullständiga och några saknas.
Men det är dess första form, och man ser mycket tydligt, att
den trefaldiga döpelseformeln gifvit uppränningen. Till
hvar och en af termerna fader, son och helig ande ha,
för att noggrannare bestämma katekumenernas tro,
tillsatts förklaringar och fullständigare bestämmelser.
Hvilka ha orsakerna till denna utveckling varit? Man
kan hänföra dem till två slag: dels den kateketiska
undervisningens framsteg, nödvändigheten att förskaffa de
ur hedendomen utgångna neofyterna en utförligare och
mera positiv kunskap om hvad man betraktade såsom den
kristna trons väsen; dels också och framför allt omsorgen
att aflägsna gnostiska kätterier och resa en skyddande
skranka mellan dem och den gemensamma kyrkan. Det
är ingalunda till följd af ett sammanträffande utan
betydelse, som denna trosregel erhåller gällande kraft i Rom
just under åren 135 till 150, då Valentinus och Marcion
upprörde denna stora kyrka med sina predikningar och
då Justinus Martyr mot dem underhöll de våldsammaste
meningsskiften. Vid samma tid framträdde, såsom vi i
nästa kapitel skola visa, med Pius I i Rom det monarkiska
episkopatet. Allt bidrager för den skull till den åsikten,
att de båda sista åren af Hadrianus’ och Antoninus Pius’
århundraden för den kristna församlingen i Rom
utmärktes af en djup kris, ur hvilken läran framgick
noggrannare bestämd, den kyrkliga myndigheten koncentrerad
och församlingstukten skärpt och befäst.30
Hvad som skedde i Rom med en följdriktighet och
en sällsam kraft, försiggick i alla stora kyrkor från den
tiden. Samma behof och samma farhågor föranledde, att
samma åtgärder och samma försiktighetsmått allestädes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
