Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 3. Tradition - Noter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 10
21. Sid. 89. Angående de kristna sakramentens, dopets och
nattvardens, förhållande till de hedniska mystärerna, se Gustav Anrich,
Grosskirche, Gnosticismus und Mysterienwesen, 1894.
Justinus Martyr kallar dopet φωτισμό;, ett ord, som tyckes vara
lånadt från mysteriernas språk. I Apol., 65. Se emellertid; Hebr. VI,
4 och X, 22—32; Efes. I, 17—19.
22. Sid. 90. Man skall icke häremot anföra Markus XVI, 16, som
tillhör ett slut af andra evangelier, främmande för det primitiva arbetet.
Om Jesus uttalat detta ord, är det då icke oförklarligt, att ingen apostel,
ingen bok i Nya Testamentet häntyder därpå? Man skall för öfrigt lägga
märke till att dopet fastmer antages såsom redan befintligt än föreskrifvet
såsom en nyhet i det ord, som af Matteus lägges i den återuppståndnes
mun. — Se Conybear, Zeitschrift f. neutest. Wissenschaft, 1901, s. 285—288.
Om Johannes III, 22—26, så egendomligt beriktigadt IV, 2, ser
det ut som om man först icke vore öfverens om den omständigheten att
veta, om Jesus själf döpt eller endast befallt att döpa dem, som kommo
till honom. Man kände sig förbunden att fästa det apostoliska bruket
vid Jesus, men man visste icke mera rätt väl på hvilket sätt — Jesus har
aldrig talat om annat dop än lidandets och dödens. Markus X, 38 och parall.
23. Sid. 90. Markus XI, 30 och parall.
24. Sid. 90. .Matt. III, 11 och parall. Apostl. I, 5.
25. Sid. 90. Apostlag. VIII, 12 — 24; 44 — 48; XIX, 1—6.
Af dessa ställen framgår: 1) att vattendopet utan andens dop ansågs
ofullständigt; 2) att andens utbredande kom genom händernas påläggning.
I Paulus ögon gjorde endast andens dop de kristne, genom att förena
dem med Kristus och hans kropp, som är kyrkan. Sådana uttryck som
hos Titus III, 5: aha λουτρού παλλιγγενεσίας κ al άνακαινώσεως
πνεύματος αγίοΐ), och hos Joh. III, 5: εάν μή τις γενντ]θ’-j εξ δθ·ατος wäl
πνεύματος (jämf. XIX, 34 och 35 oc’1 1 j0*1· V, 6 och 7), ehuru de ännu
icke materialisera dopet, assimilera likväl vattnet och anden och utmärka
ett senare moment i utvecklingen af dopets begrepp.
26. Sid. 91. Det synes påtagligt, att Paulus i Rom. VI, 1 — 6; Gal.
III, 27; i Kor. VI, 11, X, 2 och till och med Ef. V, 26 af dopet har en
symbolisk uppfattning. Detta framgår af ett noggrant studium af Kol. II,
ii —12, hvilket ställe är fullt parallellt. Det är tron, som i dopet förenar
oss med Kristus och låter oss uppstå med honom, tron på Guds kraft, som
uppväckt de döda; och det afgörande beviset, att dopet blott är en symbol,
är, att i n:te versen aposteln betjänar sig af omskärelsens bild tör att
uttrycka samma sak: έν ώ κί περιετμήθητε περ;τομτ) αχε’.ροποιήτω έν
τή απεκθ-ΰσε’. τοδ σώματος της σαρκός, έν τ-fj περιτομή τοδ Χρ’.στοδ.
Mycket spiritualistiskt är vidare påståendet hos Petrus III, 21: »Dopet,
som frälsar oss, är icke det, som tvättar bort köttets orenhet, utan det
är ett godt samvetes förpliktelse till Gud.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
