Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 5. Påfvedömet - I. Lagen för den katolska hierarkins bildande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
Påfvedömet, d. v. s. det välde, som utöfvas af Roms
biskop öfver den västerländska världen under femton
århundraden, förblir icke förty en af historiens mest
förvånande företeelser. Men Roms lycka i forntiden och
cæsarernas välde, äro väl dessa företeelser mindre
häpnadsväckande, och dessa tre suveränitetsformer, senat, republik,
kejserlig och påflig monarki, förena sig icke dessa med
hvarandra och förklaras de icke af just denna förbindelse?
Ar det annat än de tre akterna i samma skådespel, de
tre successiva momenten i den stads underbara historia,
som långt före kristendomen folken kallade den heliga
och eviga staden?
Världen skulle icke kunna äga bestånd, om den icke
vore stadd i evig ombildning, och af detta skäl utlofvas
icke heller evighet åt någon af de samhällsformer eller
institutioner, som tiden utan att någonsin tröttna,
upplyfter och förstör.
Det är visserligen sant, att kyrkan icke skulle kunna
nöja sig med en naturlig förklaring, i fråga om
påfvedömet och dess framgång. Hon åkallar för den skull en
gudomlig institution och ett öfvernaturligt privilegium af
sådan beskaffenhet, att de undandraga den helige Petri
och hans efterträdares stol den för alla andra jordens
troner gemensamma lotten. Detta anspråk innebär
ingenting förvånande: ända till dess att de ur folkomröstningen
framgångna regeringarna visade sig, hvilka endast ur
denna hämta sin styrka och sin rätt, har det varit
gemensamt för alla monarkier i gamla och nya tider.
Dessa profetior och dessa fabler, som nästan alltid
komma efter själfva tilldragelsen, äro gamla byggnaders
poetiska prydnad, icke deras grundval. Legenden följer
den fastställda makten, men skapar den icke. För att
upprätthålla sin teori har kyrkan omedvetet bragts därhän
att icke allenast glömma förhållandenas verkliga tillkomst,
utan äfven att kasta om deras ordning och sätta i första
rummet hvad som kommit först i det sista. Om något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
