Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 5. Påfvedömet - IV. Påfvedömets första uppsving. — Storhet och förfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skaplynne, språk, seder och intressen. Den gamla
romerska enheten brister; kyrkans enhet, som var dess
återspegling, öfverlefver den icke heller.
De dogmatiska grälen äro icke den verkliga orsaken
till brytningen. Bakom dessa tvister försiggick i tystnad
och dunkel en samhällsutveckling, som skulle afgöra den
kristna världens lika väl som den politiska världens
framtid. Då två riken finnas, kan man förutse, att också två
kyrkor skola uppstå, hvilka båda förklara sig vara
ortodoxa och katolska. För den dröm om ett universellt
episkopat, som Rom omfattat med sådan förhoppning, finnes
ett hinder, som ännu i våra dagar icke öfvervunnits.
Hvad som i Orienten begränsade och försvagade de
romerska biskoparnes auktoritet, hade i Occidenten till
verkan att stärka och öka densamma. I denna del af
världen var Rom det enda säte, som gick tillbaka till
apostlarne. Från Rom hade Afrika, Gallien, Spanien och
senare Britannien och Germanien mottagit den kristna tron.
För dessa provinsers kyrkor fanns för deras ortodoxi ingen
trygghet utom i deras gemenskap med den romerska
kyrkan. Roms biskopar bemödade sig och lyckades också
för hvarje dag hårdare tilldraga dessa band, som
tacksamhet och aktning först knutit. Under dessa tider af oro
och förvirring åkallades ofta deras skiljedom. Konciliet
i Sardis år 347 tillerkände de i sina provinser dömda
biskoparne rätt att vädja till biskopen i Rom och gåfvo
denne rätt att afdöma eller låta afdöma saken i sista
hand.44 Sådant är ursprunget till bruket att vädja till
Roms domstol. Ingenting har mera bidragit till att
utsträcka den romerska jurisdiktionen och förläna Roms
biskop, åtminstone i Västerlandet, en universell biskops
utseende och auktoritet.
Nu uppträdde också på den romerska stolen en man
med en dygd, en vältalighet och framför allt ett politiskt
snille utan like. Leo den store (440 till 462) öppnar raden
af dessa stora påfvegestalter, som man måste räkna till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
