Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 5. Påfvedömet - IV. Påfvedömets första uppsving. — Storhet och förfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundläggarne af dynastier och till folkens ledare. Han är
i själfva verket historiens förste påfve och påfvedömets
sanne grundläggare.45
Först och främst preciserar han dess teori, man måste
säga dess fundamentaldogm, och bestämmer dess slutliga
formel;46 därnäst uppbjuder han på det praktiska
området, för att bringa teorin till verklighet, en viljekraft, en
skarpblick, en vältalighet och en diplomati, som äro
ojämförliga.
Tack vare händelsernas gunst, tycktes han ett
ögonblick förverkliga sin dröm, och han skulle för visso också
lyckats, om framgång varit möjlig.47 Inför barbarernas
inbrytande och rikets och dess institutioners
sammanstörtande, förstod han på det politiska området att låta det
gryende påfvedömet i de förfärade folkens ögon framstå
såsom den enda makt, som vore i stånd att försvara dem,
liksom det var det enda räddningsmedlet. Det är
sannolikt en legend, som visar oss Attila, Guds gissel, vikande
tillbaka för Leo I, hvilken iförd sin prästerliga skrud och
åtföljd af S:t Petri flammande svärd, kommit för att
möta honom. Men denna legend uttrycker icke förty med
en gripande sanning folkens tro och den beskyddets och
frälsningens mission, som tillkom kyrkan och dess
öfverhufvud. De besegrade och plundrade folken skockade
sig kring den heliga stolen såsom får, de där ingen annan
herde hafva, och barbarerna hejdade sig med en slags
religiös skräck inför ceremonier, som bländade dem,
och inför en hemlighetsfull makt, mot hvilken deras
segrande svärd nästan ingenting förmådde; de funno större
fördel i att af denna makt erhålla stadfästelse på sina
eröfringar än att förfölja och förstöra densamma. På detta
sätt började påfvarnes politiska roll och föddes
teokratins idé.
Justiniani eröfringar ställde för en tid de romerska
biskoparne på nytt under förmynderskap,48 men detta
räckte icke länge. I den frankiska monarkin, som reste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
