Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 5. Påfvedömet - VI. Påfvedömets framtid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2o6
bevisa sanningen af Mohammeds uppenbarelser. De
skenbara framgångar, en religionsform gör, ådagalägga endast
en viss tillfällig öfverensstämmelse mellan denna form och
det moraliska och politiska tillståndet hos den sociala
omgifning, i hvilken den triumferar. För en allvarlig ande
finnes intet gemensamt mått mellan sanningen hos en sats
och det mottagande den en dag kan röna. Den religiösa
frågans sanning är icke en majoritetsfråga. Jesus’ från
Galiléen ord behöfde icke mottagas med acklamation af
hela folket för att uppenbara sig såsom det gudomliga
ordet för plågade och betungade samveten. Den dröm om
ett universellt herravälde, som drömts af vissa eröfrare,
har varit långt mindre fåfänglig än påfvarnes dröm att
förverkliga sinnenas enhet i en teokratisk och absolut
monarki. Sinnena äro emellertid icke lika lätta att böja
som kropparne. Om jordens alla folk en dag, hvilket är
möjligt, skulle träda inom den romerska kyrkans ram, skulle
de till henne medföra, därpå kan icke tviflas, sin olika
genius, sitt temperament och sina syften och sträfvanden;
och det nya väldet skulle knappast hunnit bildas, förrän
dess oundvikliga styckning också genast skulle börja.70
Låtom oss emellertid återkomma till den närvarande
verkligheten. Påfvedömet vidhåller sina anspråk: men
det kan icke förändra de lifsvillkor, som verkligheten
ålägger det.
Sedan påfvedömet blifvit en dogm, är det icke annat
än en metafysisk makt. Det förblir visserligen omgifvet
af en stor prestige, och dess andliga verksamhet tynger
ännu med en stor vikt i de råd, i hvilka alla regeringars
politik afgöras. Men just det slags diplomati, hvartill den
heliga stolen måste taga sin tillflykt för att utöfva sin
verksamhet, visar tydligt huru förändrade tiderna äro sedan
Gregorius VII och Innocentius III.
Man jämföre dessa stora påfvars uppträdande med
Leo XIII:s mot den tyske kejsare, som nu intager den
olycklige Henrik IV:s plats, eller mot drottning Victoria,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
