Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA BOKEN. Den protestantiska dogmen och auktoriteten - 1. Den ursprungliga protestantismen - I. Reformationen och humanismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
kyrkans påfve ungefär på samma sätt som Augustus var
suverän öfverstepräst i Roms gamla religion. Vidskepelsen
passar för folket, den eleganta otron för snillrika personer.
I denna sociala skilsmässa och i hyckleriet, som är dess
följd, hamnade med nödvändighet humanismen.
Kyrkans reformation kunde hvarken ske utifrån eller
till följd af verkan hos en främmande och heterogen
orsak. Den måste uppspringa ur kyrkans eget sköte.
Man reformerar i själfva verket icke en religion genom
artificiell inympning eller genom det teoretiska förfarandet
hos en rationell kritik. Kan hon icke ur sin egen och
första princip hämta nya former, bevisar detta, att roten
torkat och att det för hela trädet icke återstår annat än
att dö. På det sättet förhöll det sig icke med
kristendomen under medeltiden.
Man måste skilja mellan kristendomen och kyrkan.
Utan tvifvel kan man med skäl förundra sig öfver att det
tillstånd af fördärf, hvari den senare råkat, icke hade till
följd att försvaga det inre kristliga lifvet ända därhän att
detta gjordes alldeles kraftlöst. Sanningen är emellertid
den att, om åsynen af oordningarna, lasterna och
vidskepelsen i kyrkan utsläckte den religiösa känslan hos
somliga, förhöjde den däremot och stärkte denna känsla hos
de andra. Den moraliska harm, som gripit en stor del af
prästerskapet, de rituella formernas tomhet, den religiösa
merkantilismen — allt detta, som bedrog allvarliga sinnens
behof, verkade endast till att upplifva och fördjupa dessa
behof. Den sanna och uppriktiga gudsfruktan, som
nödgades vända sig ifrån religionens yttre institution och
officiella representanter, lärde sig nödtvunget att i själfva
religionen skilja det inre från det yttre, det väsentliga från
biverket, själen från kroppen; den vek tillbaka till sig själf,
återfann sig i sin ideala princips inre dygd och fattade
ett klarare medvetande om denna princips transcendenta
andlighet och af dess oberoende med afseende på de
traditionella formerna, de yttre institutionerna och de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
