Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA BOKEN. Den protestantiska dogmen och auktoriteten - 1. Den ursprungliga protestantismen - I. Reformationen och humanismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
234
Af det genljud deras röster allestädes väcka, kan man
sluta till den otålighet, med hvilken de voro väntade.
Reformationens framgångar förklaras af denna
innerliga öfverensstämmelse mellan tidens allmänna tendens och
de mäktiga religiösa individualiteter, hvilka då framträdde.
Utan folkens nästan universella sammansvärjning skulle
sextonde århundradets reformatorer ha varit lika
vanmäktiga som de, hvilka kommit före dem; men utan deras
individuella religiösa inspiration, utan deras själsstyrka,
utan deras apostlakynne, skulle tidens allmänna tendens
förblifvit ofruktbar.
Det är en lag för det religiösa och moraliska lifvet,
att intet framsteg, ingen förnyelse försiggår i detsamma
utan genom stora individualiteter, i hvilka det nya idealet
förkroppsligas och förverkligas. Det tillkommer Gud att
göra sitt verk genom sina profeter och apostlar. Det är
hans hemlighet att i rätta stunden uppväcka dem. »Anden
farer hvart han vill och du hör hans röst, men du vet
icke hvadan han kommer eller hvart han far.» Luther
tillhör de religiösa förnyarnes och de stora inspirerades
familj. Han har de israelitiska profeternas inspiration och
vältalighet. Det verk, dessa utförde, då de ur de gamle
hebréernas engudsdyrkan läto den moraliska religionen
och den universella monoteismen framgå, ha Luther och
hans medarbetare förnyat, i det att de ur den katolska
lagbundenheten och formalismen läto andens och frihetens
rena religion framgå.
Man skulle kunna följa denna parallell ändå längre,
men vi ha sagt nog om den för att hvar och en skall
kunna göra klart för sig den skillnad, som finnes mellan
en humanist och en reformator, mellan Erasmus och
Luther. Erasmus’ kritik är genomträngande; hans hån
af missbruken, oordningen, okunnigheten är blodigt, men
hela hans verksamhet är från religiös ståndpunkt
ofruktbar därför att den är rent negativ; och slutligen afstår
humanisten från striden och fogar sig i hvad han visser-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
