Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA BOKEN. Den protestantiska dogmen och auktoriteten - 1. Den ursprungliga protestantismen - IV. Den helige andes inre vittnesbörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
249
Låtom oss nu undersöka Luthers Skriftkanon: vi skola
då se, att den åtskillnad han gjort mellan de traditionellt
mottagna böckerna och den hierarkiska värdighet, han
tillerkänner dem, bero af hans tros väsentligen subjektiva
kriterium. Den senares visshet hvilar icke på en
föregående lära om Skriftens ofelbarhet, utan det är hans lära
om Skriften, som hvilar på hans tros inre visshet. Detta
är ingalunda mildrad eller omflyttad katolicism, det är dess
ömvändning och antipod.
Med Calvin behöfva vi mindre sysselsätta oss. Då
han kallades att i ett stycke uppställa ett lärosystem och
en ny kyrkoorganisation, sökte hans strängt logiska ande
med en mäktig ansträngning fastställa en orubblig regel,
en auktoritet, för hvilken alla hade att böja sig. Denna
auktoritet fann han i Skriften. Men han var alltför lojal
och alltför skarpsynt för att icke varsebli och bekänna
den första grundval, på hvilken hans teori hvilade. Söken
denna grundval. Underverken, profetian, den gudomliga
inspirationen, allt finnes i densamma. Men dessa yttre
bevis, fädernas intyg inbegripet, äro vanmäktiga och
fåfänga, om de icke föregås af andens inre intyg, af den
inre öfvertygelse, som uppstår af själens omedelbara
beröring med sanningen. Äfven här gifver sanningen sig
omedelbart till känna såsom sådan genom sina inre
egenskaper, liksom svarta och hvita föremål för ögonen
uppenbara sin färg och söta och bittra ämnen för tungan sin
smak. Detta kallar Calvin det vittnesbörd, som i oss
gifves af den ande, hvilken, då han är densamma som
inspirerade profeterna, Kristus och hans apostlar, låter oss
omedelbart känna, att deras ord äro gudomliga och sanna.
Auktoriteten hos Skriftens kanon hvilar icke på kyrkans
auktoritet, icke heller på en af mänskligt vetande
åstadkommen bevisning, utan framför allt på detta andens
vittnesbörd. Här är för öfrigt af föga vikt, att Calvin och hans
lärjungar svårt misstagit sig på detta inre kriteriums
räckvidd, då de med sådan brådstörtad hast tillämpade det-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
