Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA BOKEN. Den protestantiska dogmen och auktoriteten - 2. Bibelns ofelbarhet - III. Dogmens princip
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
263
ligt att för de franske reformerta af 155g beteckna
Nya Testamentets tjugusju böcker, utan tvifvel också
Gamla Testamentets trettionio, och att den katalog de
upprättade häröfver i sin trosbekännelse, som uppkallats
efter la Rochelle, icke upptager en enda bok mindre eller
en enda bok mera än den allmännast antagna förteckning,
som gäller i katolska kyrkan, eller att frågan om de
apokryfiska böckerna kunnat så lätt afgöras genom detta
argument. Dessa förhållanden äro icke af samma slag.
Det ena beror på den religiösa och moraliska
erfarenheten; det andra tillhör den litterära kritiken och
historien. Senare måste de ovillkorligen söndra sig från
hvarandra till följd af de bibliska kunskapernas framsteg.
De protestantiska teologerna skola på sin bekostnad
öfvertyga sig om att det är omöjligt att stödja en
yttre, a priori ofelbar auktoritet på en subjektivt
moralisk erfarenhets förhållande. Men på den tid, vid hvilken
vi uppehålla oss, tviflar ännu ingen härpå — Luther
måhända undantagen under stunder, då hans ande var fri
och klarsynt.
Ingen af reformatorerna har med större beslutsamhet
och eftertryck begagnat Skriftens gamla argument: t>Det
står skrifvet, för att göra slut på stridsfrågor. Ingen har
mera klippfast trott på Skriftens gudomliga ursprung och
inspiration. Men ingen har heller haft mera frihet med
afseende på den traditionella samlingens bokstaf och form.
Luther har positivt invigt kritiken; och om hans verk i
detta hänseende icke fortsatts, så kommer sig detta däraf
att han icke haft efterträdare. Skriftens inspiration var
för honom icke en dogm, en intellektuell teori, uppställd
före läsningen af böckerna, det var ett religiöst faktum,
en moralisk öfvertygelse, som under läsningen oupphörligt
bildades och förnyades genom medvetandets omedelbara
beröring med Guds sanning. Häraf kom sig den inspirerade
karaktären, den orubbliga tillförsikten och den ogrumlade
friheten i hans tro.
Sabaiter. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
