Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - TREDJE BOKEN. Andens religion - 1. Öfvergången från auktoritetsreligionerna till andens religion. Förberedande dialog - I. Auktoritet och religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag: Dessa ödmjuka troendes lott bekymrar mig till
den grad, att jag icke haft någon ro förrän jag för deras
skull i stället för en yttre och ofelbar auktoritet, som
ingenstädes finnes, frigjort en för alla tillgänglig visshetsprincip.
Det finnes ingen annan än den helige andes vittnesbörd,
som Calvin ställt i så starkt ljus och som man gjort orätt
i att öfvergifva för att taga sin tillflykt till vissa resultat af
kritiken, hvilka man tror vara oantastliga. Hvad åter detta
minimum af trosläror angår, hvarom ni talar, kan det vara
möjligt, att ni icke märker huru förödmjukande och farlig
en så ömklig lösning skulle vara? Hvilken kristen skulle
vilja komma i åtnjutande af mer eller mindre än en
fullständig och sann kristendom? Denna föreställning om ett
minimum af trosläror är resultatet af ortodoxins och
rationalismens strid och af den förras ohjälpliga nederlag. Då
man icke längre kan upprätthålla en hel och fullständig
ortodoxi, nöjer man sig med en reducerad och mildrad
ortodoxi, som väl af allt här i världen är det minst
tillfredsställande för förnuftet och för fromheten, det mest
obestämbara och inkonsekventa. Man viker för elden, och
afstår en god del af marken åt kritiken, man förbjuder
den att röra vid återstoden. Men hvem bestämmer och
begränsar detta minimum? Är det en ofelbar auktoritet?
Ingalunda. Teologerna göra denna sofring i kraft af sin
personliga auktoritet. De föreslå sin subjektiva kritik och
påtvinga denna, i det de tillstå å ena sidan, att de äro
felbara människor, och å andra sidan göra anspråk på att
i Guds eget namn formulera den kristna trons ofelbara
regel. Kan man föreställa sig något mera motsägande?
Och skulle det icke vara på tiden att öfvervinna denna
gamla dualism och höja sig till en på samma gång mera
troende och mera vetenskaplig teologi?[1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
