Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - TREDJE BOKEN. Andens religion - 6. Den kristna lärans organisation - II. Analys af det kristna medvetandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
502
medvetandet om förlåtelse och det nya lifvet. I
verkligheten äro dessa två känslor, i stället för att efterträda
hvarandra, samtidiga och liksom närvarande i hvarandra;
de förutsätta, skärpa och utveckla ömsesidigt hvarandra,
så att den ena icke är mera verkligt sig själf, om den
andra förblir henne främmande. Sålunda framträder åter
syndens känsla i glädjen öfver förlåtelsen, under form af
en djup känsla af ödmjukhet, som mer än någonsin fäster
den kristne vid alla hans bröders gemensamma elände,
som tvingar honom att bättre känna sin fullständiga
solidaritet med dem och kämpa den eviga striden, som de
uthärda, utan att tro sig vara bättre. Sammalunda verkar
känslan af Guds kärlek redan i syndkänslan för att
därstädes framkalla ångern och tron, för att återföda det
moraliska hoppet.
De båda känslorna kvarstå och måste kvarstå i det
kristna medvetandet, i det de återverka på hvarandra.
Syndkänslan kännes bittrare i den själ, som känt Guds
kärlek, och denna senare njutes innerligare och
fullständigare af den själ, som ödmjukas och bedröfvas af sitt
obotliga elände. Det kristna medvetandet är sålunda icke
ett hvilotillstånd; det är tvärtom en själens ständiga rörelse
mellan hennes lifs båda poler, en moralisk utöfning af
pröfning och inre dömande, af ånger och tro, hvarigenom
det moraliska lifvet fördjupas och utbreder sig i alla
riktningar, låter oss nedstiga djupare i vår naturs afgrunder
och uppstiga högre på medvetandets höjder. Är det icke
i själfva verket sant, att ju mera upphöjdt och rent ett
medvetande är, desto finare och ömtåligare är det och
att endast helgon kunna uppriktigt kalla sig de lägsta
bland människor? Liksom också endast de icke känna
det onda, hvarken i sig själfva eller utom sig, eller icke
bry sig om det, hvilka ännu lefva i en högre animalitets
moraliska omedvetenhet.
Låtom oss för den skull befria oss från den
föreställningen, att det kristna medvetandet isolerar, skiljer den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
