Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
Psalm. 18, v. 24, 25.
17 Maj.
Men jag är utan vank för honom; och bevarar
mig för min synd. Derföre vedergäller mig
Herren efter mina rättfärdighet.
David vill med dessa ord icke berömma sig,
såsom om han för Gud vore alldeles utan synd;
nej, han bekänner sig ju sjelf i sina Botpsalmer
för en ganska stor syndare: utan han antyder
dermed, hvilken stor flit han hade användt, för
att bringa det derhän, att han måtte vara utan
vank, lefva gudeligt och behålla ett godt samvete.
Derföre är nu hans slutsats sålunda: den som gör
rätt, honom skall Gud rikligen belöna, hjelpa
honom i nöden, trösta honom i bedröfvelsen och i
döden förlåta honom. Vi lära häraf, huru Gud,
all fromhets och nåds Herre, timligen och evigt
vill belöna, och hvad för en stor skatt en from
menniska samlar sig i himmelen, der vi skola
skörda utan uppehåll; hvarest af gudaktighetens
utsäde, som i andanom sådt är, eviga frukter
skola uppväxa. Men vi se också häraf, huru stor
omsorg och stor flit man måste använda i
gud-aktigheten, besynnerligen med bönen, så att vi
dagligen bedja, det Gud dock måtte gifva oss ett
sådant hjerta, i hvilket den heliga gudsfruktan
blifva må.
"Den detta gör, säll är den man,
Som så i verlden lefva kan.
Han skall väl vid sig blifva."
G. Ps. N:o 35, v. 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
