Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 Maj.
Psalm. 18, v. 18.
151
Min Gud, min Gud! hvi hafver du
öfvergifvit mig?
Dessa ord kan ingen menniska nog
grundligen utlägga, uttänka eller uttala, ty en sådan
själa-ångest och nöd har aldrig en menniska
erfarit, emedan aldrig en menniska är på jorden
kommen, som haft alla menniskors synder uppå
sig lagda. Hvilken stor ångest och själapina har
icke en menniska ofta blott för sina egna synders
skull, så att det ej kan utsägas! Hvad för en
själa-ångest måste då Guds Son hafva känt, då
han hade straffet för alla menniskors synder uppå
sig liggande? Likväl i denna stora själanöd vände
han sig till sin Fader, och sade icke blott: Ack,
Gud! ack, Gud! utan: min Gud! min Gud! som
ville han säga: "Jag tror likväl att du är min
Gud, fastän du sänker mig i döden, ja, ned i
helvetet." Detta är den största och starkaste tro,
som någonsin på jorden funnits; ty i den största
nöd måste ock den starkaste tro bevisad varda.
Häraf hafva vi nu den trösten, att Gud är vår
Gud, äfven i den djupaste nöd. Är nöden stor,
så är Gud större. Och han är genom Christum
vorden vår Gud, och vår Gud är han i sanning
med alla sina välgerningar, sin kärlek och
barmhertighet.
rAtt jag måtte ledig täljas,
Ville du så svåra qväljas."
G. Ps. N:o 152, v. 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
