Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
Psalm. 17, v. 15.
13 Maj.
Skåda dock, och hör mig, Herre, min Gud!
Med dessa ord vill David säga: "ack, käre
Gud! emedan jag för ingen menniska på jorden
kan eller törs klaga min nöd, emedan ingen vill
se till den eller låta den gå sig till hjertat, så se
dock du uppå den, käre Gud! och emedan ingen
vill höra mig, så hör du min bön!" Häraf skola
vi lära: 1) Att Gud under lidandet ser och hör,
upplyser, tröstar och beskyddar oss; derföre skola
vi under kors och elände framförallt icke
underlåta bönen; ty den är dock vår enda tillflykt, när
all mensklig hjelp är ute. Om vi icke under kors
och förföljelse, då alla menniskor öfvergifva oss,
bedja, så är att befara, det kunde Gud äfven
öfvergifva oss: men om vi hjertligen bedja, så kan
han i kraft af sin sanning, i kraft af sin
barmhertighet oss icke öfvergifva. 2) Om vi uti bönen
uppdraga och af hjertat öfverlemna honom vår
sak såsom en rättfärdig domare; så skall han
den visserligen utföra, och icke öfvergifva oss.
"Bönhör mig snart,
Haf tröst ej spard,
Låt dig af nåd förbarma!
Var mild och from,
Gack ej till dom
Med mig, din tjenare arma!"
G. Ps. N:o 104, v. 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
