Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Längre inåt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
Men vi måste även själva upplyfta våra hjärtan
till Gud och ständigt mottaga Hans hjälp och
kraft. Han har givit oss det stora privilegiet
att få göra alla våra begär kunniga inför
Honom genom bön och åkallan med tacksägelse.
Och här vore mycket att säga. Men utrymmet
medger ej något utförligt bibelstudium om
bönen. Vad vi särskilt i detta sammanhang vilja
påpeka är, vad Jesus ville inskärpa hos sina
lärjungar i Luk. 18: »Han framställde för dem
en liknelse för att lära dem, att de alltid borde
bedja utan att förtröttas.» Det är detta att
icke förtröttas utan hålla på att bedja, att,
såsom det står i Upp. 2:25, 26, hålla fast vid
det vi hava, till dess att Jesus kommer, och
att intill änden troget göra Jesu gärningar,
det är detta, som är så nödvändigt. Det är
jämförelsevis lätt att börja, men svårare att hålla
ut intill slutet. Alla väckelser, som gått genom
tiderna, hava begynt med ett brinnande och
varmt böneliv. Och någon tid bortåt har detta
böneliv fortsatt. Men så småningom har den
andliga intensiteten mattats, och så ha ofta stelt
formväsen och »döda gärningar» ersatt det forna
varma livet i Gud. Många »bönehus», där
väckelsens ande en gång brann och bönens rökverk
steg upp såsom ett välbehagligt offer inför Gud,
äro nu kalla och andetomma kyrkor, där man
firar »gudstjänster» utan ande och liv. Vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
