fertaga de dem gifna gods; öfvertys Bade att ett Fruntimmer ej hade hjera tå nog att angripa ett så äfventyrligt Yerk som det var att indraga en ans senlig del af det folkets rikedomar, fom gjorde sig farliga genom förtro= Ende och det anseende deras stora tjenster dem förvårfvat, utom det att rottningen ej var af det sinne, att hon kunde taga igen det hon en gång gifvit. Men, sågo de sig på denna sida i Säkerhet, så hade de allt för stor Mlednicg att befara, det en Konung torde åter vilja förena med kronan de derifrån afyttrade gods; varandes de mycket säkre, att, i den händelsen, tkulle alla de andra Stånden, både Prester , Borgare och Bönder af all Sin förmåga göra honom bistånd i ett Sådant föreHafvande, och det med Så mycken större ifver, som desse Stånd brunno af längtan att se A= deln förödmjukad, hvars rikedom