Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Söndagshatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNA SVÄRD
försvar, där han hade sin bestämda plats och inte gick i
vägen för någon. Han kom tvärtom på sig med att önska,
att han aldrig hade skaffat sig en hustru, aldrig hade köpt
in den gamla stugan, aldrig hade inlåtit sig på hela detta
äventyr.
"Detta är ju förskräckligt", tänkte han. "Så olycklig, som
jag känner mig, så kan jag ändå inte få vara ensam. Jag
har en hustru, som har suttit och haft tråkigt hela
eftermiddagen. Jag måste ägna mig åt att förströ henne. Hon
kommer kanske att visa sig förargad och säga bittra saker.
Och hon har verkligen rätt att göra det, men hur ska jag
kunna bära hennes jämmer?"
Han steg upp på den rangliga dörrstenen och sträckte
helt motvilligt ut handen för att vrida upp låset. Men
innan den ännu hade nått fram, ryckte han den tillbaka.
Inifrån huset ljöd sång, psalmsång av barnröster.
Nästan genast erfor han en känsla av befrielse. Det
förfärliga trycket över hjärtat, som hade gjort, att han
alltsedan förmiddagen hade levat endast med halvt liv, blev
märkbart lättare. Något inom honom viskade, att han kunde
stiga på utan fruktan. Här inne väntade honom vad han alls
inte hade vågat tänka sig.
Ögonblicket därefter öppnade han köksdörren mycket
sakta och såg in. Nästan hela rummet låg i mörker, men i
spisen flammade ännu ett par eldbränder, och framför den
utdöende brasan satt hans hustru med den stora barnskaran
från Torpar-Matts stuga samlad omkring sig.
Oaktat den klena belysningen, eller kanske just tack vare
att den var så otillräcklig, tog sig den lilla gruppen
förtjusande ut. Det minsta barnet låg i hustruns knä och sov
tryggt och gott. De andra stod så tätt intill henne, som de
kunde komma, höll blickarna stadigt fästade på hennes
vackra ansikte och sjöng: går en dag än från vår tid"
Karl-Artur stängde dörren efter sig, men steg inte fram i
rummet, utan blev stående i mörkret invid väggen.
Till hans hjärta, som var utpinat av ångest och
samvetskval, smög sig på nytt den helande tanken, att här satt den
kvinnan, som av Gud var utsedd till hans räddning. Hon
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
