Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Söndagshatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÖNDAGSHATTEN
var kanske inte sådan, som han först hade drömt sig henne,
men vad förstod han? Se här! I stället för att sitta och
gräma sig över hans bortovaro hade hon gått efter barnen,
som han en gång hade räddat från det största elände, och
fått tiden att gå genom att lära dem sjunga psalmer. I detta
hennes handlingssätt fann han något mycket klokt och på
samma gång mycket rörande. "Varför skulle jag inte helt
uppriktigt vända mig till henne och be henne hjälpa mig?"
tänkte han.
Så snart som psalmen var sjungen till slut, reste sig
hustrun och skickade hem barnen. Kanske hade hon inte
ens märkt, att mannen var kommen, i alla händelser
lämnade hon honom i ro, där han stod i sitt hörn. Alltunder
det att hon gnolade på aftonpsalmen, som hon nyss hade
sjungit med de små, gick hon till skafferiet för att hämta
mjölk och dricka, lade ny ved på härden för att friska upp
elden och satte ner bland glöden en liten trebent gryta för
att värma mjölk till ölosten.
Därefter följde nya vandringar genom rummet för att
duka, för att sätta fram smör och bröd, för att flytta ett
par stolar bort till bordet under fönstret.
Det var vackert att se hustrun röra sig i den ovissa
belysningen. De bjärta färgerna i dräkten, som vid dagsljus
kunde förefalla en smula hårda, smälte nu samman till
varm skönhet. Det styva tyget förde sig som brokad.
Karl-Artur fick på en gång klart för sig vad meningen var med
alla dessa sockendräkter. Det var bondkvinnornas sätt att
efterhärma forntida drottningars och adelsdamers kläder av
siden och sammet. Den brokiga framvåden, de vita, pösande
ärmarna, huvan, som gömde bort det mesta av håret, man
kunde vara viss om att något i den vägen en gång hade
burits av de förnämsta kvinnor i landet.
På samma gång syntes honom hustrun genom något
trolleri upphöjas till arvtagare av den värdighet, som hade
omgivit gamla borgfruar. Vad andra fann simpelt i hennes
åthävor, det var helt enkelt gammalmodiga sedvänjor från
den tid, då drottningar själva tände elden på sin härd och
prinsessor sköljde tvättkläder vid älvbrädden.
115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
