Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Syndafallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYNDAFALLET
II.
Vem var hon, att hon skulle gå till rätta med sin egen
man, han, som visste så mycket mer än hon, som kunde
predika Guds ord och varna och förmana alla arma syndare,
som hade kommit in på en ond väg? Hon fick väl lov att
tro, att han hade gjort rätt nu också, när han hade låtit
barnen flytta ifrån dem.
När hon riktigt tänkte efter, så visste hon inte heller vad
annat mannen kunde ha gjort, när barnens egen farbror
hade kommit resande för att ta hand om dem. Om
farbrodern hade varit en fattiglapp, då kunde det ju ha haft
sina sidor, men när han nu var välbärgad och hade egen
gård och en snäll hustru, men inga barn, hur skulle
Karl-Artur då ha kunnat neka honom att föra brorsbarnen hem
med sig?
Till en början hade hon inte velat tro, att karlen var
annat än en bedragare, som kom för att locka barnen ifrån
henne. Men de två äldsta syskonen hade känt igen honom,
och det hade annat folk också gjort. Det var bara så, att
ingen förut hade vetat om, att det hade gått bra för honom.
När han hade gett sig av ifrån Korskyrka, hade han varit
likaså fattig som brodern.
Den socken, där han bodde, denne farbrodern, låg långt
uppe i norr, så att det var inte så underligt, att han inte
hade hört talas om att Torpar-Matts var död och att barnen
hade blivit omhändertagna av främmande. Men så snart
som han hade fått veta hur saken förhöll sig, så hade han
genast rest i väg ner till Korskyrka för att bjuda de tio
barnen att komma till honom i hans goda hem.
Det var ju vackert gjort av honom. Hon måste tro, att
det var en god och präktig karl. Inte hon och ingen annan
människa heller kunde misstycka, att mannen hade låtit
barnen följa med honom upp till Ekshärad.
Karl-Artur hade alls inte varit påstridig. Men han hade
talat så vackert om att det var en särskild Guds skickelse,
som hade fört den främmande mannen till dem för att lätta
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
