Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Olyckshändelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLYCKSHÄNDELSEN
dö så här, liggande på en soffa med kläderna på. Han
viskade en befallning till Johansson, att man inte finge
underrätta nådig frun. Hon skulle inte skrämmas. Man skulle
skicka bud efter doktorn och häradshövdingen, men man
fick inte underrätta nådig frun.
Johansson såg bedrövad ut, men Schagerström var mycket
belåten. Det syntes nog inte i ansiktet, men han smålog
invärtes. Lät det inte vackert kanske, att nådig frun inte skulle
få skrämmas? Han var stolt, att han hade hittat på det där.
Tänk, om det verkligen skulle lyckas honom att lura
Charlotte! Tänk, om han skulle hinna att dö, innan hon finge
veta något!
Han hörde bullret, då skjutsarna, som skulle hämta
doktorn och juristen, körde åstad, och han såg på väggklockan,
som hängde mittframför honom. Den var halv fyra, och
det var Gudi lov hela två mil till kyrkbyn. Lundman skulle
naturligtvis köra som en galning, men det skulle i alla fall
dröja fyra timmar, innan doktorn kunde komma. Stillhet,
oavbruten stillhet ända till halv åtta!
Det hade kommit något pojkaktigt över honom, tyckte
han själv. Det var, som om han skulle vara ute på något
slags ofog. Det var liksom inte rätt av honom att smyga
sig till att dö utan att bli omskött. Men det struntade han i.
Ja, det gjorde han. Nu var det snart slut med rike
Schagerström. Nu borde han kunna få rå sig själv.
Charlotte skulle bli ond och missnöjd förstås, men han
struntade i det också. Dessutom fick han en god idé. Han
skulle ge henne all sin egendom. Det skulle hon få som en
ersättning för att hon inte fick bråka och ställa och regerä
med honom, då han låg på sitt yttersta.
Han tyckte själv, att det var märkvärdigt, att han inte
tänkte på några stora och högtidliga ting nu, då han skulle
vara död om bara ett par timmar. Men det gjorde han inte.
Han ville bara komma undan plågor och frågor och
beklaganden och allt annat besvärligt. Han ville bara ha ro.
Han var som en pojke, som väntade stryk i skolan och
önskade, att han kunde få krypa undan i en stor, svart skog
och gömma sig.
203
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
