Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brist, som är utpräglad i dessa, även måste gå igen i
undervisningssättet. Ingen torde kunna neka, att våra allmännast
begagnade historiska läroböcker hava stora förtjänster och röja
tydliga spår av de framstående vetenskapsmän, som författat
dem. De utmärka sig bland annat för sträng korrekthet så i
innehåll som form, redig uppställning av ämnet samt värdig
och fosterländsk hållning. De hava dessutom bemödat sig om
korthety kärnfullhet och ett vårdat språk. Skada blott, att
kortheten så ofta slagit över till knapphändighet, kärnfullheten
urartat till dunkelhet och att språket mången gång blivit så
vårdat, att man tydligen märker, huru stilisten behärskat och
underkuvat pedagogen.
Läroboksstilen har nämligen ett visst sätt att insvepa ett
faktum i en slöja av konventionella eller bildliga talesätt, vilka
onekligen giva framställningen en avrundad prydlighet, men
som därjämte hava den verkan, att de Utjämna alla skarpa,
tydliga konturer och sålunda hindra en verkligt åskådlig
uppfattning. Hit räkna vi sådana uttryck som: "höja
upprorsfanan", "vädja till svärdet", "föra statsrodret", "sucka under
det påvliga oket", "segerns frukter gingo förlorade" etc. I
stället för att helt enkelt säga: "hans krigare stego i land på
Sveriges kuster, brände städerna, dödade männen, bortsläpade
kvinnor och barn i fångenskap", heter det — kortare och mer
graciöst: "han hemsökte kusterna med eld och svärd". Detta
kan vara gott och väl för de äldre, som en gång vant sig vid
och sätta värde på dylika finesser; men för lärobokens publik
är det verkligen idel bortkastade pärlor.
Läroboken har trångt utrymme och måste vara
obarmhärtig mot alla "roliga berättelser", som klappa på dörren och
gärna vilja slippa in. Men när någon gång enträgenheten bli
för stor, när någon detalj är så målande, att skildringen den
förutan blir allt för skriande ofullständig, då är det, som om
dörren helt hastigt öppnades på glänt, insläppte en liten glimt
av den inträdessökande, men genast stängdes igen. Så heter
det om Gustaf Adolf vid Stuhm (uti den allra minsta
upplagan av Odhners lärobok): "Konungen svävade flera gånger
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
