Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att bli ännu svårare att vinna än nu, och detta även om
kvinnorna utveckla sig efter sitt innersta väsens lag.
I "Socialism och individualism" uppmanar hon ungdomen
att leva för höga ideal, men hon lovar dem icke därför lycka,
icke ens inre harmoni: det kan tvärtom hända, att idealisten
kommer därhän, att han har kvar endast "trasorna av det som
en gång var hans innersta personlighet". Vad har han då
vunnit? Han har vunnit om icke den högsta fröjd så det
djupaste kval — ändå så att säga näst det bästa — han har
utvecklat sig och blivit en förnäm personlighet. Det tycks, som
om förnämheten allt mer och mer skulle få ersätta lyckan,
vilken trogen sin gamla välkända natur ständigt flyr undan.
Denna tankegång kan man till stor del härleda från
Nietzsche. Hur mycken inverkan Ellen Key liksom för övrigt flera
av våra litterära personligheter på senare tider rönt av
sistnämnda tänkare märks bäst på de numera ständigt
förekommande uttrycken: "förnäm", "adelsfärd", "övermänniska",
"pö-bel", "hjordmänniska". Nietzsche är också en författare, som
med sin ohyggliga intensitet och sin demoniskt skarpa
psykologiska blick ej kan undgå att göra ett djupt intryck. Hans
lära är en överdrift, som negerar en annan, i livet verkliggjord
överdrift, vilken för närvarande plågar många, nämligen
demokratismens förflackande av individualiteterna. Men hans
snillrika paradoxer äro icke sanningar av det slag, som bestå för
sig själva, sådana där sanningar som äro smaklösa såsom
vatten och bröd, men till vilka människor alltid återkomma, sedan
de kastats mellan de snillrika teoriernas starkt kryddade
rätter, vilka betinga varandra som gift och motgift.
Nietzsche prisar visserligen alltid glädjen och hånar dem
som "predika döden", d. v. s. asketerna och de kristna. Så
säger han t. ex.:
"Så länge människor hava funnits till, har människan
fröjdat sig för litet: det ensamt, mina bröder, är vår arvsynd."
Men detta hindrar icke, att han för de utvalde, för de
"skapande", som kunna frigöra sig från alla traditioner och
sålunda utveckla sig till stamfäder för den kommande övermän-
294
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
