Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fridtjuv Berg. 1851—1916
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Berg varit en lycklig man. Han fick ju den stora glädjen att
som skolpolitiker och minister föra ut i det verkliga livet många
önskemål, som han kämpat för, medan han ännu stod som
menig man i ledet. Han hade också den lyckan att få utföra sin
livsgärning, uppburen av ett orubbligt förtroende från det stora
flertalet av sina kolleger inom folkskolan och i intimt
samarbete med några av de främsta bland dem. En så väldig
kraftutveckling, som den vår folkskola företett under de senaste
trettio åren, är sällan en enda mans verk. Bakom står
vanligen, liksom här, en "tafelrund" av män med nästan jämbördig
men olikartad begåvning, sammanslutna genom vänskap och
trofast kamp för samma mål, stödjande och utfyllande
varandra. Om det var Fridtjuv Berg eller Emil Hammarlund,
som var kungen i tafelrunden, därom kan det tvistas; det bästa
är, att för ingendera av dem var detta någon fråga av
betydelse.
Men naturligtvis — ett högt pris måste också han betala
för framgången, hans egen och sakens: ett arbete så spartanskt,
så heroiskt, att det måste ha inneburit rätt mycket av
offerväsen. Den trägne arbetaren fick sällan tid att ägna sig åt
blommorna vid vägen, icke därför att han saknade sinne för
dem — långt därifrån — utan därför att tiden led och målet
låg fjärran. Samlandet av alla krafter kring den ena
uppgiften kunde ej heller försiggå utan försakelse av annan
verksamhet, som lockade. Särskilt anar man, att Fridtjuv Berg
haft att övervinna en stark dragning till rent vetenskapligt
arbete, för vilket han hade så stora förutsättningar.
Fridtjuv Bergs ord fingo alltid en säregen värme och
lyftning, när han talade om Geijer, Olof Eneroth, Torsten
Rudenschöld, och han älskade att se sitt arbete som en
fortsättningslinje av deras. Nu hör han själv till den svenska bildningens
historia. De som skola taga upp arbetet efter honom, måste —
vare sig de i allt kunna följa honom eller icke — anknyta till
hans verk och de traditioner han skapat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
