Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Matthew Cuthbert häpnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kvar för att göra vad som var svårare än att träda in till
lejonet i dess kula — gå fram till en flicka — en främmande
flicka — en barnhusflicka — och fråga henne, varför hon inte
var någon pojke... Matthew stönade invärtes, vände sig om
och började sakta lunka utmed plattformen bortåt hennes håll.
Hon hade haft ögonen fästa på honom, alltsedan han
första gången passerat förbi henne, och hon höll ögonen på
honom även nu. Matthew såg ej på henne, och om han hade
gjort det, skulle han ändå ej fått någon uppfattning av hennes
person. Men en normal iakttagare skulle ha sett följande:
En flicka på omkring elva år i en mycket kort, mycket
snäv och mycket ful klänning av grågult, hemvävt ylle. Hon
bar en urblekt brun sjömanshatt, och under hatten hängde
två mycket tjocka och ilsket röda hårflätor ned på hennes
rygg. Ansiktet var litet, blekt och magert och mycket
fräknigt; munnen var stor, och detsamma voro ögonen, som voro
gröna i vissa dagrar och stämningar och gråa i andra.
Så långt en vanlig iakttagare. En mera skarpsynt skulle
ha sett, att hakan var mycket spetsig och framskjutande, att
de stora ögonen voro fulla av intelligens och liv, att munnen
hade vackra läppar och var uttrycksfull, pannan bred och
välbildad. Korteligen — vår mera skarpsinnige betraktare skulle
ha kommit till den slutsatsen, att ingen vanlig själ bodde inom
denna hemlösa lilla kvinnovarelse, som Matthew Cuthbert var
så gränslöst rädd för.
Plågan att behöva taga till ordet besparades emellertid
Matthew, ty så fort hon förstod, att han ämnade sig fram
till henne, reste hon sig upp, omfattade med den ena bruna,
magra handen grepen till en luggsliten, gammaldags
kappsäck, och räckte honom den andra.
— Jag kan förstå, att ni är herr Matthew Cuthbert
på Grönkulla, sade hon med anmärkningsvärt klar och
behaglig röst. — Jag är så glad att råka er. Jag nästan började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
