Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Marilla Cuthbert häpnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hon är väl trött, sade Matthew, som ej talat, sedan
han kommit åter från stallet. — Det är nog bäst att låta henne
få lägga sig, Marilla.
Marilla hade just undrat, var hon skulle göra av Anne
över natten. Hon hade gjort i ordning en bädd i
kökskammaren för den efterlängtade och väntade pojken. Men ehuru
den var snygg och ren, tyckte hon ändå inte den lämpade
sig riktigt för en flicka. Gästrummet kunde emellertid inte
komma i fråga för en sådan där liten vilsekommen varelse,
och då återstod alltså endast östra gavelrummet.
Marilla tände ett ljus och befallde Anne följa med, vilket
Anne håglöst gjorde, i det hon i förbifarten tog sin hatt och
kappsäck från bordet i förstugan. Förstugan hade ett så
skinande rent golv, att man blev ängslig till mods; det lilla
gavelrummet, vari hon efter en halv minut befann sig, föreföll om
möjligt ännu mera fläckfritt.
Marilla satte från sig ljuset på ett trekantigt bord på tre
ben och vek ned täcke och överlakan.
— Du har väl nattlinne? frågade hon.
Anne nickade.
— Ja-a då, två stycken. Dem sydde förestånderskan på
hemmet åt mig. Di ä’ rysligt snäva. Allting är så knappt
tilltaget på ett barnhem, så syr man något, blir det så
otillräckligt — åtminstone på ett fattigt barnhem som vårt. Det
är så tråkigt med korta och snäva nattlinnen, så... Men man
kan förstås drömma lika vackert i sådana som i vackra
släpande, med broderade remsor i halsen och mellanspetsar —
det är åtminstone en tröst.
— Ja, kläd nu av dig så kvickt du kan och kryp till
kojs. Jag kommer tillbaka om fem minuter och hämtar ljuset.
Jag vågar inte lita på, att du själv släcker det. Du kunde
mycket väl sätta eld på huset.
När den äldre kvinnan gått, såg sig Anne vemodigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
