Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Annes uppfostran börjar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— På den där, sade hon och pekade på tavlan - ett
något väl grant oljetryck, betitlat »Kristus välsignande de små
barnen.»
— Och jag föreställde mig just, att jag var ett utav
dem — att jag var den där lilla flickan i blåa klänningen,
som står för sig själv i en vrå alldeles som om hon inte
hörde till någon, liksom jag... Hon ser ensam och sorgsen
ut tycker ni inte det? Hon har nog ingen pappa och mamma.
Men hon ville bli välsignad, hon med, så därför smög hon
sig blygt fram litet avsides från de andra och hoppades, att
ingen skulle lägga märke till henne — utom Han. Jag är
säker på, att jag precist vet, hur hon kände sig. Hennes
hjärta måste ha bultat, och hennes händer voro nog alldeles
kalla, liksom mina, när jag frågade er, om jag finge
stanna... Hon var rädd för, att Han inte skulle se henne. Men
visst gjorde Han det, tror ni inte det? Jag har försökt att
föreställa mig alltihop — hur hon makade sig en liten smula
närmare och närmare, tills hon stod alldeles i hans närhet,
och då såg Han på henne och lade sin hand på hennes hår
— o, en så’n känsla av glädje, som då måste ha kommit över
henne!... Men jag önskar målaren inte hade gjort Honom
så svårmodig och bedrövad i sitt ansikte! Så ser Han för
resten ut på alla tavlor, det har ni nog märkt. Men jag för
min del tror inte, att Han kan ha sett så sorgsen ut, för då
skulle barnen ha varit rädda för Honom.
— Anne, sade Marilla, själv förundrad över att hon ej
för länge sedan fallit flickan i talet, du får inte tala så där.
Det är hädiskt — du förstår, det uttrycker en mycket stor
vanvördnad...
Annes ögon fylldes med undran.
— Åh, jag känner mig så vördnadsfull... Jag försäkrar,
att jag inte menade någonting annat.
— Nej, jag vill väl hoppas det. Men man får inte tala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
