Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Annes ursäkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rörde sig Matthew i en trång och skarpt begränsad bana
mellan köket och den lilla kammare på andra sidan förstugan,
där han sov. Någon enstaka gång vågade han sig motvilligt
in i vardagsrummet eller självaste förmaket, när pastorn kom
och drack te. Men han hade aldrig varit i övre våningen av
sitt eget hus sedan den vår, då han hjälpte Marilla att
tapetsera gästrummet, och det var nu fyra år sedan.
Han tassade försiktigt genom den övre förstugan och
stod i flera minuter utanför dörren till östra gavelrummet,
innan han fattade mod nog för att knacka därpå med knogarna
och sedan öppna dörren för att titta in.
Anne satt på den gula stolen framme vid fönstret och
tittade melankoliskt ut i trädgården. Hon såg mycket liten
och olycklig ut, och Matthew kände ett stygn i sitt hjärta.
Han stängde sakta dörren och gick på tå bort till henne.
— Anne, viskade han, liksom rädd för att någon skulle
höra honom, hur har du det, min stumpa?
Anne smålog matt.
— Åhjo, rätt bra. Jag låtsar rätt mycket, och då får
man alltid tiden att gå bättre. Det är förstås bra nog ensamt.
Men det är väl så gott att jag vänjer mig vid det i tid.
Anne log åter ett bleklagt löje vid tanken på de långa
år av inspärrning i ensamcell, som förestod henne.
Matthew erinrade sig, att vad han hade att säga, måste
sägas utan dröjsmål, för den händelse Marilla skulle återvända
från korna oväntat tidigt.
— Hör du, lilla stumpan, tycker du inte det vore så gott
att du gjorde det, så att det väl vore över? viskade han. — Du
blir ändå tvungen att göra det, Anne, för Marilla vet vad hon
vill, må du tro, hon ändrar sig aldrig, när hon sagt
någonting... Gör undan det, du, så är det gjort.
— Menar ni be fru Lynde om ursäkt?
— Jaha — be om ursäkt, det är just rätta ordet, sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
