Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Annes ursäkt - XI. Annes erfarenheter i söndagsskolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så lycklig! Jag skulle kunna bedja nu på stund och inte
finna det ett dugg svårt!
Någonting varmt och behagligt kvällde upp i Marillas
hjärta, när hon kände denna lilla magra hand i sin egen —
ett pulsslag av det moderskap måhända, vars glädje hon
aldrig fått smaka. Förnimmelsen var så främmande och ljuv,
att den gjorde henne helt förvirrad. Hon skyndade att bringa
ned sina känslor till deras vanliga värmegrad genom att
inskärpa en liten moral:
— Är du alltid snäll, Anne, så blir du också lycklig.
Och du borde aldrig tycka det vara svårt att läsa dina
böner.
— Läsa sina böner är inte precis detsamma som att
bedja, sade Anne tankfullt. — Nu ska jag låtsa, att jag är
vinden, som blåser upp därborta bland trädkronorna. När jag
blir trött på träden, ska jag sakta fläkta bland ormbunkarna
— se’n ska jag flyga över till fru Lyndes trädgård och låta
hennes blommor dansa — sakta och nätt, så att inte bladen
far av dem... Se’n ska jag rutscha bort till klöverängen, och
så ska jag blåsa över Mörka, speglande vågen och röra upp
den i små krusiga böljor. O, vad en vind kan hitta på
mycket roligt!... Men nu ska jag inte prata mera, Marilla.
— Nå Gud ske lov för det, sade Marilla med en
lättnadens suck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
