Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Annes erfarenheter i söndagsskolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Annes erfarenheter i söndagsskolan.
- Men han talte alls inte till mig, sade Anne. - Han
talte till Gud, och inte föreföll han så värst intresserad av det
heller. Jag tror, att han tyckte Gud var för långt borta för
att det skulle löna mödan . .. Men jag läste en liten bön för
mig själv, gjorde jag. Där stod en lång rad med vita björkar,
som hängde ut över sjön, och solskenet föll ned mellan dem
och lyste på vattnet... O, Marilla, det var som en vacker
dröm, och jag sa: tack för detta, gode Gud! ett par tre
gånger.
- Väl inte högt? sade Marilla oroligt.
- Nej nej, så tyst så... Ja, så blev herr Bell äntligen
färdig, och di sa åt mig, att jag skulle gå in i klassrummet
med fröken Rogersons klass. Där var nio andra flickor utom
jag. Allihop hade de puffärmar. Jag försökte låtsa, att också
jag hade puffar, men det gick inte. Varför gick det inte?
Det var så lätt som aldrig det att låtsa, att jag hade puffar,
när jag satt uppe på gavelrummet, men det var stört omöj-
ligt där ibland de andra, som hade riktiga puffar. . .
— Det passar sig inte att sitta och tänka på sina klän-
ningsärmar i söndagsskolan. Du skulle i stället ha tänkt på
din läxa. Jag hoppas du kunde den?
— Ja-a då, och jag fick svara på en hel hop med frå-
gor. Fröken Rogerson frågade så rysligt många. Jag tycker
inte det var rätt av henne att bara göra frågor. Det var så
mycket, som jag hade velat fråga henne om, men jag brydde
mig inte om’et, för jag tror inte hon var någon besläktad
själ. . . Se’n läste de andra små flickorna upp någonting, som
de kallade utläggning. Hon frågade mig, om jag kunde nå’n.
Jag sa nej, men jag kunde läsa upp »Hunden vid sin herres
grav», om hon ville. Den står i tredje läseboken och är ett
riktigt vackert stycke med så mycket känsla uti . . . Men hon
sa, att den dög inte, och så skulle jag lära mig den nittonde
utläggningen till nästa söndag. Jag läste genom den i kyr-
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
