Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Ett högtidligt löfte - XIII. Glada förväntningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jo jag tackar jag, sade Marilla. — Nu kommer hon
att fördärva både tänder och mage på sig. Seså, barn, se inte
så olycklig ut. Du får väl äta upp dem, efter Matthew har
gått och köpt dem. Han borde hellre ha gett dig
pepparmyntkarameller. De äro hälsosammare. Gör dig nu inte sjuk
genom att äta upp dem alla på en gång.
— Ack nej, det ska jag visst inte, sade Anne ivrigt. —
Jag ska äta en endaste en i kväll, Marilla. Och kan jag inte
få ge bort hälften av dem åt Diana? Den andra hälften
kommer att smaka mig dubbelt så bra, om jag får ge några åt
henne. O, så roligt att tänka på, att jag har någonting att
ge henne!
— Det får man ändå säga till flickans beröm, sade
Marilla, sedan Anne gått upp på sitt gavelrum, att snål är hon
inte. Det är jag glad åt, för snåla barn är en styggelse...
Kära hjärtanes, det är bara tre veckor se’n hon kom, och jag
tycker redan det är, som om hon hade varit här alltid. Jag
kan inte tänka mig huset utan henne. Ta nu inte på dig
den där minen »vad var det jag sa?», Matthew. Den är
retsam nog hos ett fruntimmer, men rent odräglig hos en karl.
Jag är fullt villig att erkänna, att jag är glad, att jag gick med
på att behålla ungen och att jag tycker mer om henne för
var dag som går — men inbilla dig inte, att det är din
förtjänst, käre Matthew.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
