Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Annes bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Annes bekännelse.
När middagen var färdig, gick hon till trappan och ro-
pade på Anne. Ett tårdränkt ansikte tittade tragiskt ned över
ledstången.
— Kom ned och ät middag, Anne!
— Jag vill ingen middag ha, Marilia, sade Anne snyf-
tande. — Jag skulle ändå inte kunna äta någonting. Mitt
hjärta är krossat. Det är Marilia, som har krossat det, och
en gång ska ni nog känna samvetskval över det, men jag för-
låter er. Det gör jag .. . Men äta kan jag inte, allra minst
kokt skinka och gröna ärter... Så’n tjock mat bär en så emot,
när man är så bedrövad som jag.
Marilia gick rådlös tillbaka till köket och utgöt sin harm
och förargelse för brodern Matthew, som, sliten mellan sin
rättskänsla och sitt klandervärda deltagande för Anne, just nu
var en högst olycklig man.
— Ja, kära du, det är klart, att hon aldrig borde ha tagit
broschen och sedan i det längsta förnekat det, medgav han,
i det han dystert mönstrade sin tallrik med kokt rökt skinka
och stuvade ärter. Han, liksom Anne, tycktes finna denna
mat föga lämpad för starkare sinnesrörelser. — Men hon är
ju ännu ett barn, om man rätt tänker efter... Tycker du inte
ändå, att det är hjärtlöst att hålla henne hemma från utfärden,
när hon nu glatt sig så mycket däråt?
— Jag får säga, att du är högst märkvärdig i ditt reson-
nemang. Jag tycker jag har låtit henne slippa undan alldeles
för lättvindigt. Och hon tycks själv inte inse, hur gränslöst
illa hon har burit sig åt — det är det, som grämer mig mest.
Hon gråter över utfärden, men inte för att hon tappat bort
min fina brosch. Och hos dig har hon medhåll, du finner
ursäkter för henne hela tiden — det ser jag mycket väl.
— Hon är ju bara ett barn, upprepade Matthew med
låg röst. — Och betänk — hon har ju aldrig fått någon upp-
fostran.
Montgomery, Anne på Grönkulla. 113 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
