- Project Runeberg -  Anne på Grönkulla /
309

(1909) [MARC] [MARC] Author: Lucy Maud Montgomery Translator: Karin Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVI. Den stora dagen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Den stora dagen.
XXXVI.
DEN STORA DAGEN.
På morgonen, då prövningarnas slutresultat skulle spikas
upp på seminariets svarta anslagstavla, vandrade Anne och
Jane tillsamman framåt gatan. Jane var leende och lycklig;
examen var över, och hon var säker på, att hon blivit flyttad;
längre sträckte sig icke hennes ärelystnad. Anne var blek
och lugn; om ytterligare tio minuter skulle hon veta, vem
som vunnit medaljen och vem som vunnit stipendiet.
— Det är klart, att du får ettdera, sade Jane, som ej
kunde få i sitt huvud att lärarekollegiet kunde begå den skri-
ande orättvisan att ordna saken på annat sätt.
- Stipendiet hoppas jag inte på, sade Anne. — Var-
enda en säger, att Emily Clay får det. Och jag ämnar inte
gå fram till anslagstavlan och titta på den i alla människors
åsyn. Det moraliska modet har jag inte. Jag går medsainma
in i flickornas kapprum. Du får gå och läsa anslagen och
sedan komma och tala om det för mig, Jane. Och i vår
gamla vänskaps namn bönfaller jag dig att göra det så fort
som möjligt. Om det inte har gått för mig, så säg det helt
rätt och slätt utan några krumbukter. Och vad du än gör)
tyck inte synd om mig, beklaga mig inte! Lova mig det, Jane.
Jane lovade högtidligt, men det visade sig snart, att
löftet var obehövligt. När de gingo uppför seminariets breda
yttertrappa, funno de vestibulen full med pojkar, som buro
Gilbert Blythe runt på sina axlar och skreko med sina lun-
gors hela styrka:
— Hurra för Blythe, som tagit guldmedaljen!
Ett ögonblick erfor Anne ett skarpt styng av häpnad
och besvikenhet. Hon hade alltså lidit ett nederlag, och
Gilbert hade segrat. Ja, Matthew skulle bli ledsen — han
hade nog väntat sig för mycket utav henne . . .
309

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 30 12:11:51 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/annepagran/0315.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free