Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. Skördemannen, vilkens namn är död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skördemannen, vilkens namn är död.
som om han endast sov och drömde glada drömmar. Om-
kring honom lågo blommor — doftande, gammaldags blom-
mor, som hans mor planterat i fädernehemmets trädgård, när
hon kommit dit som nygift, och till vilka Matthew alltid hyst
en hemlig kärlek utan ord. Anne hade plockat dem och lade
dem hos honom — det var det sista hon kunde göra för ho-
nom. Gråta kunde hon ej.
Fru Lynde stannade över hos Marilla om natten. Diana
gick in på östra gavelrummet, där Anne stod och svalkade
sina brännheta ögon vid fönstret, och sade sakta:
— Anne lilla, vill du att jag skall ligga kvar hos dig
över natten?
— Tack för din vänlighet, Diana! — Anne såg allvarligt
in i väninnans ansikte. — Du missförstår mig nog inte, när
jag säger, att jag helst vill vara ensam. Jag har inte fått vara
för mig själv en enda minut, sedan det hände — och jag be-
höver det. Jag vill vara lugn och tyst och försöka fatta. Jag
kan inte fatta det... Ibland tyckes det mig så alldeles omöj-
ligt, att Matthew är död — ibland tycker jag, att han varit
död länge och att jag haft denna ohyggliga, dova värk allt-
sedan dess.
Diana förstod icke fullt. Marillas lidelsefulla sorg, som
med sin obehärskade våldsamhet bröt ned alla de skrankor,
som skygg förbehållsamhet och ett helt livs vana rest — den
förstod hon bättre än Annes tårlösa smärta. Men hon gick
med ett par ömma avskedsord och lämnade Anne att ensam
hålla sin första vaka med sorgen.
Anne hoppades, att tårarna skulle komma i ensamheten.
Det tycktes henne så förfärligt, att hon ej var i stånd att
gjuta en tår över Matthew, som hon hållit så mycket utav,
och som alltid varit så snäll mot henne, Matthew, som vandrat
med henne i går kväll i solnedgången och nu låg där i det
skumma rummet på nedra botten med den högtidliga stillhe-
317
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
