Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. Skördemannen, vilkens namn är död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skördemannen, vilkens namn är död.
— När Matthew var i livet, tyckte han om att höra dig
skratta, och han tyckte om att veta, att du hade nöje av de
vackra sakerna omkring dig, sade fru Allan milt. - Nu är
han borta, men han har samma känslor för dig ännu ... Jag
är säker på, att vi inte skola sluta våra hjärtan för det lindrande
och läkande inflytande, som naturen bjuder oss. Men jag
förstår så väl dina känslor. Den tanken sårar oss, att vi skulle
kunna ha roligt, när någon, som vi älska, ej längre finnes
kvar och kan dela glädjen med oss, och vi liksom tycka, att
vi svika vår sorg, när vi märka, att vi åter börja omfatta våra
intressen i livet.
— Nu på eftermiddagen har jag varit nere på kyrkogår-
den och planterat en rosenbuske på Matthews grav, sade
Anne. — Jag tog en avläggare av den lilla vita skotska ro-
senbusken, som hans mamma hade med sig hit från Skott-
land för så länge sedan. Matthew tyckte alltid bäst om den
sortens rosor — de voro så små och söta på sina taggiga
stjälkar. Det kändes så roligt, att jag kunde plantera den på
hans grav — jag satte någonting hos honom, som han har
glädje utav... Jag hoppas han har rosor sådana som dem
uppe hos sig i himlen. Kanhända själarna av alla de här små
vita rosorna, som han har hållit av så många somrar, voro
där för att taga emot konom . . . Nu måste jag gå hem. Ma-
rilla är alldeles ensam, och hon blir så nedstämd, när det
skymmer på . . .
— Hon blir väl mera ensam, är jag rädd, när du far din
väg till Redmond, sade fru Allan.
Anne svarade ej; hon sade god natt och gick långsamt
tillbaka till Grönkulla. Marilla satt på den låga stentrappan,
och Anne slog sig ned bredvid henne. Dörren stod öppen
inåt förstugan; en stor skär snäcka med de finaste färgskift-
ningar inåt sina släta och jämna vindlingar låg intill den för
att hindra den från att slå igen.
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
