Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. Skördemannen, vilkens namn är död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skördemannen, vilkens namn är död.
Anne plockade några kvistar blekgul kaprifolium och
stack dem i sitt hår. Hon tyckte om att känna den ljuva väl-
lukten omkring sig, när hon rörde på sig.
— Doktor Spencer har gjort besök, medan du har varit
borta, sade Marilla. — Han säger, att specialisten träffas i
Carmody i morgon och att jag nödvändigt bör fara in och
få mina ögon undersökta. Det är väl ingen annan råd...
Jag ska bli mer än tacksam, om han kan välja ut ett par pas-
sande glasögon åt mig. Du är väl inte ledsen åt att vara här
ensam, medan jag är borta? Martin måste skjutsa mig, och
så är det baket och tvätten att stryka in . . .
— Jag ska nog sköta om det alltsamman. Diana kom-
mer hit och håller mig sällskap. Jag ska göra allting möns-
tergillt — du behöver inte vara rädd för att jag ska stärka
näsdukarna eller sätta smak på vetebrödet med smärtstillande
droppar . . .
Marilla skrattade.
- Ja, tänk vad du kunde ställa till mycket spektakel på
den tiden, Anne! Jag brukade ibland tycka, att du var alldeles
som förgjord . . . Minns du, den gången, då du färgade ditt hår?
- Om jag gör det!... Det glömmer jag aldrig, smålog
Anne och rörde vid den tunga hårflätan, som var lindad kring
hennes välformade huvud. — Jag skrattar litet ibland, när jag
tänkte på allt tråk jag hade för det hårets skull — men jag
skrattar inte mycket, för det var verkligen min stora hjärte-
sorg. .. Håret och så fräknarna. Fräknarna äro borta nu,
och människor ä’ nog vänliga att säga mig, att mitt hår har
blivit kastanjebrunt. Alla utom Josie Pye. Hon sa mig se-
nast i går, att hon tyckte det var rödare än någonsin — eller
också var det min svarta klänning, som gjorde, att det såg
så ut, och så frågade hon, om folk med rött hår någonsin
vande sig vid att ha det... Marilla, jag har nästan bestämt
mig för att ge upp försöken att tycka om Josie Pye. Jag
Montgomery, Anne på Grönkulla. 321 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
