- Project Runeberg -  Anne på Grönkulla /
322

(1909) [MARC] [MARC] Author: Lucy Maud Montgomery Translator: Karin Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Skördemannen, vilkens namn är död.
har gjort, vad jag förr i världen skulle ha kallat en hjältemo-
dig ansträngning, men den är förslösad på Josie Pye.
— Josie är en Pye, sade Marilla, så att hennes natur är
att vara obehaglig. Folk av hennes sort har väl sitt ändamål
i skapelsen, kan jag tro, men jag begriper det lika litet som
jag begriper vad törnen och tistlar ha här att göra... Ska
Josie ta sig någon plats?
— Nej, hon ska sluta kursen på seminariet, det ska
också Moody Spurgeon och Charlie Sloane. Men Jane och
Ruby ha redan fått vikariat — Jane i Newbridge och Ruby
någonstans västerut.
— Gilbert Blythe ska ju också bli lärare?
— Ja. — Tonen var mycket kort.
— Vad han ser snäll och hygglig ut, sade Marilla och
blickade tankfullt ut i rymden. — Jag såg honom i kyrkan
förra söndagen, och han föreföll så lång och manlig. Han
är mycket lik sin far, sådan han var vid den åldern. John
Blythe var en rar gosse. Vi voro mycket goda vänner, han
och jag. Ja, vi voro hemligt förlovade .. .
Anne såg upp med livligt intresse.
— Åh nej — vad säger Marilla? . Men vad var det som
hände? Hur kom det sig att inte —
— Vi blevo osams. Jag ville inte förlåta honom, när
han bad mig. Det var min mening att göra det efter en liten
tid — men jag var trumpen och stygg och tyckte, att litet
kunde han ha... Se’n kom han aldrig tillbaka — alla Blythar
äro stolta. Men jag — jag sörjde mycket... Och jag har
alltid sedermera ångrat, att jag inte förlät honom, när han så
vackert kom och bad mig . . .
— Tänk, att också Marilla har haft sin ungdomskärlek,
sade Anne sakta.
— Ja, kära du, vem skulle ha trott det? Men sådant ser
man inte på en människas utsida . . . Nu ha alla här i Avon-
322

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:30:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/annepagran/0328.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free