1. Dramatiska teatern.

När jag 1820 för första gången såg Stockholm (ett par flygtiga tidigare besök vill jag ej nämna), stod dramatiska scenen ännn upprätt. Operor med pomp och prakt gåfvos i den åt Patriis Musis helgade byggnaden, operetter och talpjeser på »Dramaten», såsom den af folkhumorn roligt neg kallades. Hjortsberg var på höjden af sitt rykte och sin talang; omkring honom grupperade sig några mindre betydande artister, bland hvilka Cederholm utmärkte sig i ädlare roller och slog an genom sin härliga organ; Sevelin, ehuru redan temligen inbiten i ett visst manér, roade mycket i farcen; Almlöf och Torsslow uppträdde då nästan samtidigt och lofvade konsten en lysande æra, ett löfte, som man nu, då de efter 37 år, grånade begge, samverka vid den k. scenen, dock ej kan säga, att någondera hållit rätt. Fru Ruckman, en ryktbar tragédienne, hade nyss, på höjden af sin ära, återgått till