des ej bra, men derom kunde ingen öfr vertyga honom. Det tragiska inom det rent borgerliga lifvet återgaf han likväl stundom med stort mästerskap, t. ex. gamle Germanys dödsscen i »Tretio år af en spelares lefnad». Konstnärsafund var äfven, säger man, ett af hans fel, och tillskrifves denna den omständigheten, att han aldrig danade eller ville dana någon, som en dag kunde fylla hans plats. Såsom skådespelare var Hjortsberg utan tvifvel inom sitt fack — den burleska komedin eller farsen — den störste Sverige egt och en af de fullkomligaste, som någonsin funnits. Jag vet ej, att han egde något fel såsom konstnär, något, som man i hans framställning kunnat önska annorlunda. En Irist hos honom var visserligen hans hesa, klanglösa organ, men huru visste han ieke behandla den oeh öfverskyla denna brist, som dessutom i många roller ur hans fack kunde gälla såsom en förtjenst! Jag har sagt, att den iurleslca komedin var hans rätta fält. För att ej missförstås torde en förklaring vara nödig öfver ordet burlesk, som jag af skäl, dem estetikern lätt inser, hellre nyttjar än »lägre» komedin. I den sanna konsten, och den utöfvade Hjortsberg, är ingenting lägre eller högre*