sta den tiden. Hon var ej obenägen att draga fördel af sina plastiska former. I ställningar och hållning gjorde hon dem gällande med smak och förstånd, i draperingen äfvenså; dock tog hon sig en eller annan gång — af egen ingifvelse eller på andras inrådan — friheter, som i mångas tycke öfverstego det tillåtliga. Så var hon t. ex. såsom Thilda i Leopolds Oden klädd endast i en björnhud, hopfäst öfver skuldran. Det var af en särdeles god effekt för ögat, när hon stod stilla, men då hon rörde sig häftigare, blottades afvexlande omkring tre fjerdedelar af hennes i kötttärgade tricots höljda figur, och ehuru mer än engerna sett äfven den sista fjerdedelen, tyckte de flesta, att det blef alldeles för naturligt. Vid påföljande representationer var björnhuden hopfäst på ett par ställen till oeh skylde henne försvarligt vid alla tillfällen, men snörpte och satt illa. I tragedien var m:ll Strömstedts egentliga rollfack — såsom man af ofvan-stående kan gissa — det höga, starka, passionerade. Dock spelade hon äfven Valborg (i Axel och Valborg) ganska utmärkt, och väl spelade hon alltid, vare sig att hon ej kunde annat eller att man den tiden förstod att ej tvinga skådespelaren ur hans artistiska sfer.