Åbergsson och hans fru

voro ock två af den tidens mest omtyckta konstnärer, i synnerhet och med rätta han. Han beundrades mycket i tragedin af alla dem, som obetingadt hyllade franska skolan, ty med en imponerande figur och god hållning i allmänhet dref han skolans fel till det yttersta, vrålade och hväste samt rullade ögonen och gjorde alla möjliga »ophævelser». Mig ville han just derför aldrig i de rollerna rätt behaga, men i komedin var han också samma skolas son, d. v. s. utmärkt. Grand-seigneur-roller och Tartuffe har här ingen spelat som han. — Frun spelade väl grande-dame, men var dock alltid mera en s. k. grande-utilité än en konstnär af rang. I tragedin, som hon gerna spelade, var hon taslig. — Begge egde naturligtvis i hög grad alla de företräden, som erhållas genom lång scenisk vana och endast genom den. Man har många anekdoter om konst-närsafunden mellan Hjortsberg och Åbergs-son. Den lär ibland gått så långt, att pjeser ej kunde gifvas, der de borde visa hvarandra vänskap, t. ex. omfamna hvarandra, hvilket de bestämdt lära vägrat att göra. Hvem som hade största felet vid denna fiendskap lemnas oafgjordt;