ur hans drag eller den hederliga, oförfalskade menniskovännen ur hans skick och väsen; det oaktadt återgaf han äfven den rollen långt itrån illa. Fredrik K. var utom scenen, hvad han på den syntes. Stilla, blygsamt, okland-radt gick han sin verid igenom, aktad och uppburen af alla, som kände honom, ehuru ej firad af någon. Redbar och ordentlig i sin ekonomi, hade han samlat någon förmögenhet, blef fastighetsegare i Norrtelge, sedan han pensionerad iem-nat teatern, och dog der för några år sedan, gömd och outpuffad såsom han lefvat, men icke glömd af dem, som uppskatta en verklig förmåga och veta hvad det vill säga att genomvandra ett helt teater-lif utan en fiäck på sin karakter och sina seder.

Lars Kinmansson,

med liten figur och mindre sångröst än brodern, stod såsom skådespelare högre än han, och det vill icke säga så litet. Det komiska facket var egentligen hans, och han hade troligen deri kunnat gå vida längre, än han gjorde, om ej hans ungdom fallit under Hjortsbergska herraväldet, och så länge den store skådespelaren ännu verkade, var det ej värdt för Kinmansson att komma fram. Först efter