Hjortsbergs afgång försökte han sig i åtskilliga dennes roller, och ehnru han aldrig uppnådde honom, spelade han dem ganska bra. Det var hos honom naturlighet, god uppfattning, frihet från allt effektsökeri, med ett ord något flärdfritt oeh gediget — ehuru detta mera var instinktens än studiernas verk — och på åskådarne förfelade det aldrig sin verkan. I lägre krigare- och röfvareroller var han ofta särdeles god. I de stycken, der han ej erfarit intrycket af Hjortsbergs sceniska personlighet, utvecklade han sjelfständig konstnärlighet, stundom i utmärkt grad både såsom sångare och skådespelare. Så var han t. ex. en förträfi lig Sulpis i »Regementets dotter» och Pietro i »Den stumma». Bland dramatiska scenens hädangångna konstnärer, hvilkas bana infaller under halfseklets sista decennier, förtj ena egentligen endast tre att af efterveriden kännas: Emilie Högqvist, Joh. Henr. Hyckert och Aurora Österberg, död såsom sångaren Strandbergs maka.

Emilie Högqvist

var född inom samhällets lägre, dock icke lägsta klasser. Hon var (enligt P.