mer än vanlig vigt vid det intryck hennes Ophelia skulle göra på mig. Det var, som hon sedan sade, egentligen för mig hon spelade den aftonen; hade jag anat det, skulle det kanske gjort mig ’inbilsk, men, som sagdt är, jag misstänkte det icke. Med stigande beundran åskådade jag henne, oeh när hon efter vansinnighetsscenen med långsamma, förvirrade steg nalkades utgången, lemnade jag full af hänryckning min plats, ilade upp på scenen och mötte henne vid fonddörren. När den föll till bakom henne och hon såg mig med framsträckta armar och strålande blick, begrep hon sin seger; äfven hennes armar öppnades, hon kastade sig i mina och tryckte en kyss på mina läppar. Så höllo vi hvarandra en god stund omfamnade till den relativt talrika kulisspublikens uppbyggelse. Det var den första och sista omfamning jag af henne erhöll, men säkert förtänker mig ingen, att jag ej glömt den. Emilie H. hade en vacker karakter, ett mildt lynne och ett deltagande hjerta. Hennes välgörenhet var allmänt känd och högt prisad. Många missbrukade den olörskämdt, och skamlös otack var ofta hennes lön; hon beklagade sig aldrig deröfver. Qvick, fallen för satiren och skämtet, dem hon lyckligt använde,