J. H. Hyckert

tillhörde, likasom Torslow, genom sin födsel och sin uppfostran samhällets högre kretsar, något sällsynt vid teatern på den tiden. Han var, tror jag, son af protokollssekreteraren i finansdepartementet Hyckert, men faderns tidiga död och en hos liflig ungdom ofta förekommande häftig böjelse för teatern drog honom allt för tidigt från studierna till scenen. Han var såsom yngling lycklig komiker, och många af hans vänner väntade genast något stort af honom, så snart han blott fått sätta sin fot på tiljan. Det är möjligt och sannolikt, att gamle Hjortsbergs dämpande och aflägsnande sinnesart äfven här sökte qväfva en gryende förmåga; så har man sagt åtminstone. Visst är imellertid, att sedan Hyckerts debut på 1820-talet helsats med ett visst intresse, vegeterade han vid k. teatern ett eller halft annat årtionde, utan att någon synnerlig uppmärksamhet fästes vid honom hvarken af teaterns styrelse eller publiken. Hjortsbergs definitiva afträdande från all befattning med scenen blef, af naturliga eller tillfälliga skäl, lika godt, signalen till uppkomst för Hyckert, likasom för Kinmansson och andra. Han hade